Forskning om Flexicurity modellen

 

Forskarna Peter Auer och Kazutoshi Chatani beskriver det som så att Flexicurity har gått från att vara ett buzzword till att istället vara ett seriöst och institutionellt sätt att reformera arbetsmarknaderna inom den Europeiska Unionen.

EU Kommissionen förespråkar inte någon förutbestämd modell av flexicurity, utan de har istället valt att utveckla ett paket av gemensamma principer som kom att accepteras av ministerrådet i slutet av år 2007. Det som har kommit att växa fram är istället en bred social dialog och kollektiva förhandlingar om det rättsliga ramverk som har som syfte att erbjuda skydd för arbetarna samtidigt som det erbjuder konkurrenskraftiga anpassningar av konceptet. Detta därför att utan de sociala partners som nu deltar så skulle flexicurity inte vara möjligt. Danmark har lyckats etablera vad en del kallar för en ”gyllene triangel” som består av ett begränsat anställningsskydd som kombineras med en generös arbetslöshetsförsäkring och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Den danska modellen av flexicurity har med åren kommit att bli en förebild för andra länder.

Grunden till flexicurity hittar vi i de diskussioner som pågick i Holland, och som medförde en framväxt av en ny lagstiftning. Denna lagstiftning om flexibilitet och säkerhet (Wet Flexibiliteit en Zekerheid) kom att godkännas i januari år 1999.

De gemensamma principerna för flexicurity kom att godkännas först i slutet av år 2007 av Europeiska rådet. De fyra grundläggande principerna som kommit att etableras är:

(1) Flexible and secure contractual agreements and work organization, och då utifrån både arbetsgivarnas och arbetstagarnas perspektiv. I detta ingår moderna arbetsrättsliga lagar och moderna arbetsorganisationer.

(2) Active Labour market policies (ALMP), som erbjuder effektiv hjälp för personer att klara av snabba förändringar, arbetslöshetsperioder, återintegrering och övergångar till nya jobb. I detta ingår ett element av transition security.

(3) Reliable and responsive lifelong learning (LLL) systems för att tillförsäkra en anpassningsbarhet och anställningsbarhet hos alla arbetare, och för att underlätta för företagen att upprätthålla sina produktivitetsnivåer.

(4) Modern social security systems som erbjuder tillräckliga inkomststöd och som underlättar mobiliteten på arbetsmarknaden.

Författarna ställer sig också frågan fungerar flexicurity? På landsnivå så lyfter de fram den danska modellen som erbjuder mindre anställningstrygghet, en generös arbetslöshetsförsäkring och en aktiv arbetsmarknadspolitik som stödjer en snabb återintegrering på arbetsmarknaden. Danmark har kunnat uppnått imponerade resultat på sin arbetsmarknad före den globala finanskrisen med låg arbetslöshet och höga nivåer av socio-ekonomisk välfärd. De påpekar samtidigt att i Holland så har de uppnått en hög nivå av flexibilitet och säkerhet genom att expandera antalet deltidsjobb, vilket fått positiva effekter på deras arbetsmarknad. Även Frankrike har slagit in på den här vägen, och den franska versionen av flexicurity har kommit att leda fram till en lagstiftning på området.

I Österrike har de skapat en severance pay reform som skapat både flexibilitet och säkerhet, vilket innebär att företag måste betala severance pay to arbetare efter att de jobbat inom företaget i tre år. Dock har systemet ändrats till ett så kallat contributory system där arbetsgivarna istället betalar en arbetsgivaravgift/skatt till en severance pay fund som täcker alla anställda.

Vad visar då forskningsresultaten?

Genom att utföra en så kallad komponentanalys av 27 medlemsländer där länderna delades in utifrån sju stycken sub-indikatorer angående säkerhet och flexibilitet på arbetsmarknaden så har forskarna kunnat jämföra socio-ekonomiska resultat och arbetsmarknadsresultat. När forskarna tittat närmare på balansen mellan flexibilitet och säkert så har länder som Danmark, Finland, Holland och Sverige visat upp en högt positivt resultat för både säkerhets och flexibilitets indikatorerna. Dessa länder har mycket gemensamt då deras arbetsmarknader kännetecknas av relativt höga inkomster, anställningsbarhet och representations säkerhet. Danmark skiljer sig från de övriga länderna då de visar upp en låg anställningstrygghet i kombination med ett stort mått av flexibilitet. Både Danmark och Holland visar upp en hög nivå av intern och funktionell flexibilitet. Anglo-saxiska länder och då särskilt Storbritannien och Irland har det gemensamt att båda länderna har en medelhög nivå av anställningssäkerhet och en hög extern flexibilitet. De kontinentaleuropeiska länderna (Österrike, Belgien, Frankrike, Tyskland och Luxemburg) karakteriseras av att de har en hög nivå av anställningssäkerhet och en mycket låg nivå av flexibilitet. Andra saker som dessa länder har gemensamt är att de har relativt höga inkomster, anställningssäkerhet samtidigt som de har en låg extern flexibilitet.

Ett flertal av länderna runt Medelhavet, närmare bestämt Grekland, Italien, Portugal och Malta har en relativt hög anställningstrygghet och det finns ett stort motstånd där mot att införa en flexicurity modell därför att arbetsmarknaden i dessa länder saknar möjligheten att kunna erbjuda en tillräcklig nivå av social trygghet. Angående de nyare medlemsländerna i EU, så visar de upp ett negativt resultat på båda indikatorerna samtidigt, mycket beroende på en kombination av under medel nivåer på både säkerhet och flexibilitet. Undantaget är Slovenien där det råder en hög arbetsmarknadssäkerhet. Den totala motsatsen är de Baltiska staterna där det är stora brister vad gäller säkerhet på arbetsmarknaden.

Författarna har också ställt sig frågan om flexicurity fungerar vid ekonomiska kriser, och där slår de fast att eftersom den globala finanskrisen inte är vid vägs enda så är det svårt att ge några exakta svar på om flexicurity fungerar under rådande ekonomiska situation (Auer & Chatani.2011:253-265).

 Vilken kritik finns mot modellen? 

Dessutom nämner forskarna i sin text att det stora motståndet mot “flexicurity” handlade om att en del var rädda för att “flexicurity” var första steget mot att införa så kallad “work fare”, och att det skulle leda till krav på de arbetslösa att söka så kallade “låglönejobb” för att de inte skall förlora sin arbetslöshetsersättning. Dessutom visade det sig att ledningen för arbetstagarorganisationen ILO har varit mycket motsträviga (Auer & Chatani.2011:259-261).

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: