Regionala organisationer i fred och säkerhet

I FN-stadgan kapitel 8 så finns det inskrivet om regionala organisationer för att hantera regionala konflikter. Det var i första hand USA och Latinamerika som var drivande för att få in detta i FN-stadgan en gång i tiden. Man har nämligen ansett att regionala organisationer är bättre lämpade att hantera regionala konflikter eftersom dessa konflikter kan utgöra ett stort hot i en hel region, eller medföra stor instabilitet.

Tanken bakom kapitel 8 i FN-stadgan är att den organisation som befinner sig närmast konflikten är bäst lämpad att hantera konflikten, och detta innan man ber FN om hjälp.

Vilket stöd finns då för detta resonemang, jo det finns följande stöd i artikel 52 i FN-stadgan:

Nothing in the present charter precludes the existence or regional arrangements or agencies dealing with matters relating to the maintenance of regional peace and security under the condition that their activities are consistent with the purposes and principles of the United Nations”.

I artikel 53 och artikel 54 definieras sedan relationen mellan FN och de regionala organisationerna, och där dessa förbjuds att vidta åtgärder relaterade till fred och säkerhet utan godkännande från säkerhetsrådet och att man kräver att de regionala organisationerna informerar säkerhetsrådet om sitt agerande.

Man anser också att stater som befinner sig i ett konfliktområde är mer än väl lämpade att medla i lokala och regionala konflikter. Detta därför att de förstår sig på dynamiken bakom lidandet och de kulturer som berörs, vilket outsiders inte gör. Dessutom förväntas lokala ledare har personliga kontakter bland de involverade parterna och att dessa kontaker användas för att medla i konflikten.

Förutom detta så resonerar man som så att regionala makter och organisationer inte kommer att uppfattas som att de blandar sig i inre angelägenheter vilket ofta internationella organisationer anklagas för.

Ny forskning visar nu på att många av de positiva faktorer som kopplas till regionala organisationer kan ifrågasättas. Tex så nämns det att regionala aktörer tenderar att lida mer i form av destruktiva konsekvenser i samband med konflikter bland sina grannländer. Ett annat problem som lyfts fram är att de på ett eller annat sätt har någon form av intresse i själva konflikten och att de ofta hamnar på den ena eller den andra sidan i konflikten, och i värsta fall blir de en aktiv deltagare i konflikten.

Ett flertal exempel tas upp i forskningen nämligen den regionala organisationen OAU i Afrika, som senare bytt namn till African Union (AU). Tex var det mycket motsättningar inom AU i samband med interventionen i Angola (1975-2002). Dessutom framkommer det att AU hade stora svårigheter med att få slut på inbördeskriget i Etiopien (1974-1991). Samma typ av problem hade AU i samband med att man försökte lösa och hantera konflikterna i Chad, Somalia, Liberia och Sierra Leone.  Förutom detta så visade sig att AU var helt irrelevanta i samband med att försöka få stopp på blodbadet i Kongo (2003), och att de var väldigt långsamma med att agera i samband med konflikten och krisen i Darfur som betecknas som ett folkmord.

Även den regionala organisationen The Economic Community of West African States (ECOWAS) har fått en hel del kritik i samband med att de har försökt hantera konflikterna i Liberia, Sierra Leone och nyligen Elfenbenskusten.

Liknande situationer och problematik har visat sig finnas i andra delar av världen där regionala organisationer har försökt hantera olika konflikter. Tex så har organisationen South Asian Association for Regional Cooperation (SAARC) lyckats ganska dåligt med att hantera situationen i Afghanistan, Pakistan, men detta gäller även hanteringen av konflikten mellan Pakistan och Indien angående Kashmir.

En annan regional organisation som fått en hel del kritik är Association of Southeast Asian Nations (ASEAN) i samband med deras försök att hantera och lösa konflikten i Kambodja, detta därför att Kina och Vietnam har utgjort hot mot regionen.

Samma typ av problem har det visat sig finnas i Centralamerika är OAS har visat sig vara mycket ineffektiva angående att hantera och lösa problemet med inbördeskrigen i Nicaragua och El Salvador på 1980-talet. (Weiss et al.2014:38-42)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: