FN och den kollektiva säkerheten

Idén bakom kollektiv säkerhet kan härledes långt tillbaka i tiden, och handlar om att försöka lösa sådant som berör krig och fred. Grunden är dock fortfarande den samma, nämligen alla medlemsstater måste agera gemensamt, för att förhindra att någon medlemsstat genom påtryckningar skaffar sig fördelar. Man resonerar som så att en attack mot en medlemsstat är en attack mot alla medlemsstater. En annan viktig del av den kollektiva säkerheten handlar om rätten till självförsvar för suveräna stater.  Detta har med tiden utvecklats till att innebära att alla inom det internationella samfundet har en rätt att förhindra krig.

Erfarenheten av den kollektiva säkerheten innehåller dock en hel del brister. Den första bristen handlar om att medlemsstater har vägrat att deltaga i den kollektiva säkerheten, tex genom sanktioner därför att de sjävla redan har definierat vem som är vän och vem som är fiende. Den andra bristen handlar om problem med “makt”. Sedan år 1945 så har det funnits ett olösligt problem att tillämpa kollektiv säkerhet mot kärnvapenstater. Detta beroende på att de fem permanenta medlemmarna nämligen USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina har vetorätt. Den tredje bristen är att det är dyrt att stödja den kollektiva säkerheten. Sanktioner kan nämligen slå åt båda hållen, dvs både mot den stat som utövar aggression, men även mot den stat som försvarar sig mot aggressionen. Tex så har det medfört att länder förlorat möjligheter och exportinkomster när det har beslutats om sanktioner mot en stat som de själva gör affärer med.  Den fjärde bristen handlar om att den kollektiva säkerheten är baserad på ett antagande om att alla “offer” är lika viktiga. Dvs, att det internationella samfundet borde agera likadant oavsett om det är Bosnien , Albanien, Kuwait eller Tyskland det handlar om. Det har visat sig att så inte är fallet i verkligheten. (Weiss et al.2014:26-28)

Kapitel V i FN-stadgan gör klart att det är säkerhetsrådet som har huvudansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet har 15 medlemmar varav 5 medlemmar är permanenta. De andra 10 väljs för två år i taget. Det är Generalförsamlingen som väljer dessa stater. Det normala är att man försöker upprätthålla en geografisk balans, vilket innebär 3 från Afrika, 2 från Asien, 3 från Europa, och 2 från Latinamerika.

Ingen fredsframtvingande operation är möjlig utan att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet röstar för det. Dvs, det måste råda konsensus.

Efter förändringar av antalet medlemmar i säkerhetsrådet år 1965 så förändrades också röstningsproceduren, vilket innebär att det behövs 9 röster för att godkänna en resolution i säkerhetsrådet. (Weiss et al.2014:29-30)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: